"Tanke, se, hur fågeln svingar
under molnet lätt och fri;
även du har dina vingar
och din rymd att flyga i."
Jag undrar om tankar. Mina tankar. Dina tankar. Är de våra? Äger jag mina tankar, eller är de allmängods, fritt fram för vem som helst att kräva?
Var börjar tanken? När jag såg Di Leva i Kristianstad så fick han den frågan av en kvinna i publiken. Han satt där på en stol på scenen som någon slags guru, beredd att ge svar på de sökandes meningen-med-livet-frågor. Som om han visste. Som om han hade kommit lite längre på vandringen än alla vi andra, och nu fick vi en once in a life time chans att få fråga denne mästare precis vad vi ville! Usch, vad förvrängt. Undrar om han på riktigt tror att han är en utomjording förresten? Eller låtsas han bara? Hur som helst, så minns jag att han svarade att tanken börjar i igenkännandet, och sen sa han bla bla flum och sen lyckades han knyta ihop säcken till att sluta i någon fin mening om kärlek och frid till alla. Det var ganska skickligt att spontant kunna få fram ett sådant svar som han kunde få till någon poäng med. Fast egentligen var det nog ingen som visste vad han sa. Kanske.
Jag undrar över hopp. Vad man ska hoppas på. Om det nu inte är min vilja som ska ske in the first place, har jag rätt att hoppas på någonting då? Fast ja, Gud verkar ju genom våra viljor förstås...
Nu ska jag dricka upp mitt te och ta en kiwi till. Sen tycker jag att Rickard ska komma tillbaks från Björns och Torunns bröllop. Tanken var att vi skulle ha åkt till Sollentunakollektivet på glöggkväll ikväll, men det verkar ju bli för sent för det...
Jag längtar till julen.
